vad är de som får mig att stå???

många gånger, nästan för många gånger har jag undrat och funderat på vad är de i min vardag som får mig att stå upp???

nu mera sedan 2.5 år tillbaka kan jag svara tobias...
innan dess var livet svart och jag var verkligen på botten då..

fram till sommaren 2004 hade jag otroligt många vänner som jag brydde mig om och som jag trodde brydde sig om mig oxå, men de var då jag gick bet å förlorade många av mina stabila pelare i livet.

min bästa vän sedan 13 år försvann bara en dag, än idag funderar jag över varför jag bara blev "övergiven" innan vi tog studenten så var vi åtskillaktiga, vi gjorde allt ihop och hade stora planer... idag vet jag nätt och jämt vad hon gör, vi har spordisk kontakt via msn någon gång då och då, hon bor i en annan stad, jag försöker intala mig att det är därför vi aldrig ses, men pust va naiv jag är, klart hon är hemma i skövde ibland, men ändå har jag inte sett hennes sedan 22 februari 2005, då min pappa begravdes...

min andra barndoms kompis hon försvann hon oxå sommaren 2004, hon flyttade till london direkt efter studenten, jag minns att hon var hemma ne gång och då sågs, vi när hon sedan flyttade hem så vägrade hon prata med mig, hon hörde inte av sig ens när min pappa gick bort, har inte hört något från henne nu helle rnär theo kom.
de finns säkert en anledning, önskar jag bara visste om den. klart jag är besviken för att vi inte har kontakt.

finns många andra som oxå försvann den sommaren..
just idag kan jag komma på 2 som trots att alla andra försvann ändå fanns kvar den sommaren...
eve och anton... oj man skulle behöva ett stort plakat och en timmes tid för att hinna med att beskriva va de två betyder för mig...
jag hoppas och tror att de vet om de... när allt i en omgivning bara faller bit för bit så betyder de som fortfarande finns där otroligt mycket.
ni är guld värda och några av de finaste människor jag mött.

sentimentalt inlägg men sånna måste oxå få finnas ibland, de är ju trots allt en stor del av mitt liv allt de som hänt.
men ni som varit med om en förlust måste veta hur otroligt ont den gör, tänk er då att ni på en enda sommar förlorar 8 personer som står er nära, och att ni sedan kämpar och kämpar för att komma tillbaka, när ni sedan smält allt som hänt under sommaren så kommer den värsta förlusten av alla, eran pappa går bort.

de var tufft, men jag är idag glad att jag klarat av att ta mig igenom de som hände, för utan dessa händelser så hade jag nog inte befunnit mig där jag är i livet idag.
de har stärkt mig och jag vet nu hur jag ska agera om en liknande situation skulle uppstå...